Vecka 17-21

Under dessa veckor har grupperna träffats kontinuerligt. Det som vi gjort annorlunda mot de andra grupperna är att jag schemalagt besök hos varje förskola. Dvs att alla förskolor besöker varandra. Det som en följd av att "Josefinmetoden" inte riktigt gett det resultat vi väntat. Anledningen till detta är många men mycket tyder på att förskolepersonalen känner att det är tufft att prioritera metoden pga tidsbrist och glömska. Därför har valt att baka in det genom att styra upp besök hos varandra och det, anser jag, har fungerat bra. "Josefinmetoden" går ju ut på att barnen tar kontakt med varandra, skriver brev till varandra och därmed skapar en kontinuerlig och förhoppningsvis varaktig kontakt. Brevväxlingen har fungerat bra på vissa ställen och mindre bra på andra. Det som jag märkt är att det finns en tendens att släppa fokus på projektet när den intensiva perioden är slut och det är upp till förskolorna själva att ta kontakt. Det visar tydligt att man behöver ha någon som "tar hand om" integrationen.


Barnen har visat  stort engagemang, dels när de varit i lokalen och när de varit hos varandra. Det har varit lyckat och spännande alla gånger. 

Älvorna hos Parkgården

"Det är spännande att leka med i en annan miljö, med andra leksaker"

Parkgården hos Älvorna,

Hestra Midgård

I skogsbrynet hos Älvorna

Vättarna och Hallatorp hos Norrbygården

Norrbygården och Hallatorp hos Vättarna, 

Hestra Midgård

Vättarna har bakat!

Mums!

Det är viktigt både för barn och pedagoger att de besöker varandra, får se andra miljöer och framförallt miljöer som deras kamrater vistas i.Det är också ett led i att vi är olika, lever på olika sätt, i olika miljöer och har olika förutsättningar. När vi startade det här projektet gick diskussionerna att vi skulle fokusera på våra likheter, men jag har märkt att för att komma fram till likheterna  behöver man prata om just olikheterna. Och olikheterna i det här fallet handlar inte om barn med utländsk bakgrund och barn men svensk bakgrund utan om Alla barn och Alla människor. Ingen är den andra lik och man kan inte säga att någon egentligen lever på samma sätt. Alla är vi olika, vi bär med oss olika kulturer, familjeförhållanden, miljöer i våra ryggsäckar. Och vi behöver uppfostra våra barn i att detta mångfald berikar, dvs våra olikheter gör det väldigt spännande att leva. Tänk om vi alla var likadana, hur skulle det se ut?
Med Älvorna och Parkgården har vi jobbat mycket kring detta med en bok som heter "Lika olika" som beskriver på ett bra sätt, våra olikheter över världen.